”Jippi!” var mottot hos den medeltida besättningen som leddes av kapten Salvador Dali. Han var en berömd författare som olyckligt nog slutade skriva böcker på grund av det stora fiaskot med boken: ”En ny upptäckt: den flygande åsnan”. Därför gömde han sig tragiskt på ett skepp och låtsades att vara den nya kaptenen på skeppet, och kallade sig för Fabular (regionens kung)…

Resten av besättningen bestod av: Filippien, Diegos och Tuelvio. Filippien hade alltid varit en sjöman, det var som en tradition i hans familj. Diegos var en vagabond sedan han föddes, han hade aldrig hittat någonting han kunde fasta för så han beslutade sig för att bli sjöman. Och Tuelvio sa aldrig vem han var eller vad han hade gjort förut, han var en mystisk man. I början var Filippien, Diegos och Tuelvio riktigt förbryllade när Salvador kom, men de vande sig lätt vid honom. Salvador tillät dem inte att gå hem ens för en liten stund. De reste för att skaffa sig nya erfarenheter och när de inte hade någon mat stal de det på någon ö eller i en liten by de kunde hitta mitt ute på havet.

En gång på vintern, hård sjö, höga vågor, ansikten fulla av sjödroppar…Och vid ett tillfälle förliste en bit av ett skepp och hela skeppet sjönk ner i vattnet. Det rådde fullständig panik och Diegos som led av hjärtsjukdom, befann sig i en mycket svår situation.

Salvador fattade ett svårt beslut: han ville kasta hela besättningen i sjön så att de skulle kunna simma till första lilla ö. Oturligt nog var inte Filppien, Diegos och Tuelvio några bra simmare så Salvador fick ta dem en och en och föra dem till ön. Efter en stund kom allihopa. De var alla våta och för att torka sina kläder la de dem i några torkade kokosnötsskal.

De stannade på den ön i några dagar tills att Tuelvio en natt tog några trägrenar och byggde en kanot av och hoppades att kunna segla igen. Eftersom de inte var säkra på att överleva på den lilla ön där de var, accepterade de att segla igen och även om det var lite trångt på den där kanoten lyckades de att komma iväg. Några timmar senare såg Filippien en by i närheten av ett berg. Det såg ut som en hägring, men när de kom närmare insåg de att det var verklighet. De började titta efter hjälp men även om det fanns människor där kunde de inte kommunicera med dem. De var långa och tuffa och de kunde inte prata deras språk. Salvador uppmanade besättningen att inte oroa sig eftersom han hade förstått vilket språk det var. Men även om de visste vilket språk det var kunde de inte prata med invånarna som tittade konstigt på dem. Vid ett tillfälle kallade Diegos på besättningen och Salvador för att berätta för allihopa att han hade hittat ett litet skepp nära ett hus. Sjömännen förstod vad han planerade att göra redan innan han berättade det och de godtog idén utan att tveka. När solen gick ner och månen visade sig på himlen knuffade de ner skeppet i vattnet och hoppade på det. Diegos, även om han led av hjärtsjukdomar, knuffade med all sin kraft och inom några minuter nådde skeppet vattnet. På en kort stund hade de lämnat ön. Sent på kvällen somnade besättningen och väcktes av en stor bov… Filippien var den förste som vaknade och väckte hela besättningen så fort han insåg att han inte drömde.

De befann sig framför ett utbrett landskap med några kratrar. De var förvånade över det konstiga landskapet och de gick hit och dit utan någon riktning. Tills Tuelvio sa att det var nödvändigt att förstå vad den där konstiga vita vidden var för något… I början kunde ingen av dem förstå vad det var, om det var vit lava som blev vit av någon konstig anledning eller svartkonst…

Salvador trodde att de var på månen, och hade kommit dit på något mystiskt sätt. Ingen hade någonsin klarat av att vara på månen, så besättningen var glad ända tills Diego frågade Salvador hur de kunde fly där ifrån.

Eftersom de inte visste hur de hade kommit dit, kunde de inte återvända. De stannade där i många dagar, de sov på marken och de hade några praktiska överlevnadsproblem: hunger, törst, smärta… De hade fastnat i en svår situation. Tills en dag då Filippien, Diegos och Tuelvio såg en kvinna komma närmare dem. Hon hade långt, blont hår och blå ögon… Häpna över hennes skönhet stod de där och tittade på henne tills Salvador väckte dem och undrade varför de var orörliga. I det ögonblicket förstod han att den kvinnan var hans syster!

Den vita vidden var stranden bakom deras villa och han hittade också sin ateljé i en enda röra. Hon letade efter Salvador och ropade på honom med hela sin styrka och det var därför besättningen vaknade. Salvador skämdes och förklarade för de andra och var rädd för att bli dömd. Tvärtom förstod besättningen omedelbart och efter en kort tid köpte han ett nytt skepp för att kunna åka därifrån och de sig ut på nya äventyr.

Efter nästan ett år av äventyr, var besättningen som en familj. De hade inga andra namn än smeknamn.

Filiipen kallades för ”Ner” för att han skulle hämta in vatten ner i hytterna. Han var alltid på väg ner.

Tuelvio kallades för ”Rob”, som guldfisken han hade förlorat i havet. Diegos blev ”Natkurf”, eftersom han var rädd för allting. I början kallades han för ”Fruktan”, men han hade det smeknamnet och hans kompisar ändrade det till ”Natkurf”. Salvador var den ende som behöll sitt namn eftersom han var så stolt över sig själv och han gillade det för mycket för att ändra på det.