Jag är Leonardo

Hej, jag heter Leonardo och jag är 13 år gammal. Jag går på högstadiet i Collecchio, nära Parma, i Italien.

Ända tills jag var ett år gammal bodde jag i Parma men sedan flyttade jag till Collecchio med mina föräldrar och min syster. Mina föräldrar, Frederica och Daniele, har alltid bott i Parma och beslutade sig för att flytta till Collecchio för att komma närmare sina föräldrar. Nu bor vi i Viale Aldo Moror, i ett lugnt område med mycket grönområde och trevliga grannar.

När jag var ett barn brukade jag äta mycket och växa snabbt, jag började äta minitårtor och yoghurt mycket tidigt!

Jag var så fet att det såg ut som om mina kinder skulle spricka! Även om jag aldrig har krupit, kanske rullat, började jag gå när jag var elva månader gammal.

Jag var så lat att jag oftast var i min vagga.

När jag gick på förskolan brukade jag bita de andra barnen för att få leka med dem.

En natt under den perioden hade jag kanske en dröm. Jag vaknade upp vid midnatt och gick till min farfars säng för att säga till honom att jag ville lära mig att cykla. Och jag lärde mig att göra det.

Två år senare hade jag börjat på lågstadiet och tränade fotboll, som fortfarande är min favoritsport.

Jag var ändå ett roligt barn, lite elak kanske.

Jag var inte så intresserad av skolan, så mina föräldrar straffade mig ofta för mina dåliga betyg.

Som i alla människors liv, var jag också tvungen att bemöta en otrevlig situation: jag klarade inte att gå från första till andra klass på lågstadiet. Jag blev ofta förödmjukad av de äldre killarna, men jag kunder reda ut den här situationen senare. Det finns många minnen som jag delar med min familj.

En gång, jag vet inte hur jag hade 20 euro med mig och jag visste att min mamma var oroad över någonting som hade med pengar att göra så la jag dessa 20 euro på hennes säng och skrev en lapp till henne: ”Detta är till dig, mamma”.

Utöver dessa fina stunder har det också funnits många sorgsamma stunder som till exempel när jag hade stora hälsoproblem när jag var två år eller när min älskade farmor dog.

Jag är tretton år gammal som jag sa förut och jag har inte förlorat mina bästa kvaliteter: lojalitet, generositet, känslighet.

Platsen där jag känner trygg på är mitt sovrum som jag delar med min syster men hon är aldrig där.

Det är ett ganska stort rum där allt finns man kan önska sig för en skön fritid, en tv. En playstation, en basketkorg och ett skrivbord med en dator på.

Min klass är på andra våningen i skolan ”D. Calaverna” i Collecchio. Min klass är ett bra team och vi hr en speciell klasskamrat, Haitam, han har Down’s syndrom och jag hjälper honom alltid med stort nöje. Med några av våra lärare använder vi mobiler och datorer i didaktiskt syfte och jag tycker verkligen om det.

I min RYGGSÄCK kan man garanterat hitta min favoritlåt ”A visor as a break” av Sferaebbasta, en italiensk författare. Här är länken,min talisman är en hatt med visir, mitt motto är: ”Jag är ingen men kommer att bli nummer ett”.

Dikten jag skulle vilja ta med mig är den min mamma skrev till sin mamma när hon låg för döden:

Till min mamma

Vad mer ska jag berätta för dig
Som jag inte redan har berättat för dig? Vart har du tagit vägen. Eftersom jag inte kan se dig?
Bakom kullarna
Blir himlen oändlig.

Vilket är målet med din avresa?
Om avskeden är den enkla biljetten utan retur och jag aldrig kunde säga hur mycket jag älskar dig mer?
Och om något händer med mig var kommer du som har alla minnen att vänta på mig? Dessa förändringar som upplöser allting, vad skulle de vilja säga till oss?

Och du, lyssnar du fortfarande på dem? Försöker du att se sanningen som jag ser på stjärnorna?
Vad har jag att säga dig?
Att jag älskar dig

Och din promenad inom mig
Jag kan identifiera det
Medan löven faller på mina fötter
Och havsbrisen får mig att flyga till. Dig.

Resan jag skulle vilja göra?

Jag skulle vilja åka till London med mina vänner eftersom jag gill Londons modeaffärer och också för att mitt engelska favoritlag är Chelsea fotbollsklubb och jag skulle vilja se stadion där.