Rebecca

Det var en gång en ung flicka som hette Rebecca som aldrig hade sett havet. Hennes pappa var kapten på ett handelsfartyg och även om hans dotter hade frågat honom om hon kunde få följa med på skeppet eftersom hon varit modig sedan födseln hade han aldrig tagit med henne på skeppet. ”Du är för dyrbar för mig”, brukade han säga, ”Jag skulle inte stå ut med att förlora dig”. ”Men du står ut med att se mig ledsen och olycklig!”, brukade hon svara honom. ”Varenda en i den här byn har rest över havet, varenda en! Varför får inte jag?”, brukade Rebecca säga, och sprang ut från sitt rum.

Några dagar senare måste hennes far resa och som vanligt gick han till hennes rum för att säga hej då, men så fort han gick ut klädde den kloka flicka Rebecca ut sig som en sjöman och några minuter innan hon skulle ge sig ut genom fönstret i ett rep hon hade förberett innan, såg hon sig själv i spegeln: hon kunde inte längre se en ledsen flicka utan en sjöman redo för vilket äventyr som helst.

Hon klättrade ner via fönstret och sprang så fort hon kunde för att komma fram till hamnen: hon hann precis komma ombord, fick sig en utskällning av kaptenen, som hon egentligen ville krama, men då skulle hon ha avslöjat sitt rätta jag och skulle bli tvingad att gå hem igen. Rebecca valde att kalla sig för ”Pervinca” och började utföra sina sysslor: skala potatis, tvätta däck, laga lunch och middag, städa upp i bokhyllan och så vidare. Hon brukade utföra sin sysslor bra och sjöng som en fågel under tiden. Hennes närvaro var en välsignelse för besättningen. Hon spred lycka i luften. Men alla tyckte naturligtvis inte om henne, och hon hade en fruktansvärd fiende: Viola, kaptenens rådgivare, som Rebecca var avundsjuk på för hennes talang och optimism. Hon bestämde sig för att Rebecca måste försvinna och hon hittade en strategi för att kunna få det att hända.

En dag var kaptenen på riktigt dåligt humör eftersom han tänkte på sin dotter som han trodde var långt ifrån honom. ”Oh, om bara Rebecca var här!” sa han sorgset, ”Även om Pervinca är mycket lik henne!”…”Kapten, kapten!” Viola sa ”Vad sägs om en fest på skeppet? Du skulle helt säkert bli på mycket bättre humör! Jag skulle aldrig bjuda in Pervinca!” ”Och varför?” frågade kaptenen. ”Den flickan jobbar så hårt och gör besättningen glad”, ”Hon har inte rätt kläder: hon skulle för illa ut!”, sa Viola.

”Om det här är problemet, då är det inget problem! Jag ska låna henne en av klänningarna jag har här till min dotter. På det sättet kommer jag att tro att hon finns nära mig, svarade kaptenen. ”Gå nu och berätta för besättningen om festen! Alla ska vara med! Skynda på!” Medan Viola berättade om festen för besättningen, fick kaptenen för att hitta Rebecca. Han gav henne klänningen och berättade om festen för henne. Hon mådde dåligt: om hon ändrade på sin frisyr eller något annat i hennes utseende, skulle hennes pappa förstå vem hon egentligen var och planen skulle ha misslyckats. ”Jag tackar för den goda tanken, men jag tror inte att jag vill vara med på festen! Jag tycker om att läsa ensam på mitt rum, utan att vara omgiven av folk och att vara tvingad att dansa!” försökte Rebecca att säga. ”Jag ber er, fröken Pervinca, ni skulle verkligen påminna mig om min dotter som är så långt ifrån mig! Åh, om havet inte var så förrädiskt, skulle jag ta henne med mig! Hon skulle tycka om det så mycket…”, sa kaptenen. ”Ok, jag kommer”, sa Rebecca till slut, ”Men be mig inte att sätta upp mitt hår, det kan jag inte.”

Jag tackar er och ber er vänligen att komma i tid, fröken Pervinca, festen kommer att börja kl. 19. Vi ses i kväll!” Och han gick iväg glad och nöjd. Rebecca andades lättat ut och tittade på klockan: den var 18! Hon duschade, klädde på sig snabbt och såg sig själv i spegeln: hon såge verkligen ut som den personen hon var innan hon gick ombord på skeppet.

Så hon sminakde sitt ansikte mörkare och gick upp på däck. När hon kom fram till kaptenen sa han ironiskt till henne, ”Är ni säker på att ni inte är min dotter?” ”Säker!”, svarade hon lite oroat. Hon gick iväg från honom: efter att ha haft ett par sjömansshorts under så lång tid kände hon sig obekväm i den den kjolen… hon fortsatte att vara tyst.

Festen började och Rebecca kunde inte sluta sjunga och dansa eftersom alla ville dansa med henne. I slutet av festen, mycket trött, satt hon och gav Viola möjligheten att sätta sin plan i verket. Viola hade faktiskt dödat en sjöman under festen och placerat hans kropp under Rebeccas säng: sedan gick hon ut och ropade: ”Kom! Det ligger en död man under Pervincas säng! Snälla kom!”

As soon as she finished shouting, the music and the ballets ended and a sort of suspense started. Everybody looked at Pervinca who quickly went to her room to dress up and make that story clear.

Så snart hon hade slutat ropa, upphörde musiken och dansen och en slags spänning spred sig. Alla tittade på Rebecca som snabbt gick upp på sitt rum för att klä upp sig och reda ut vad som hade hänt.

Besättningen följde efter henne och när kroppen hittades dömde de henne till döden. Hon sprang mot kaptenen, lämnade tillbaka klänningen han hade lånat henne och sa ”Alla måste få veta vem jag är!”, och sprang till toaletten för att tvätta av sig sminket från ansiktet medan kapten skrek. Han förstod vem hon egentligen var och frågade henne vad som hade hänt.

”Jag dödade inte någon. Jag skulle aldrig kunna göra det och det vet du. Men jag såg Viola förut när hon kom upp på däck och pratade med den person som hittades död. Jag tror att hon mördade honom bara för att bli av med mig.” ”Då ska jag straffa henne nu!”, ropade pappan och gick ut ur rummet där han var med Rebecca för att förklara för besättningen vad som egentligen hade hänt.

Men det fanns ett större problem: skeppet hade attackerats av en gigantisk bläckfisk! Kaptenen tänkte att skydda sin dotter genom att föra henne under däck men hon hade redan klättrat upp för masten för storseglet. Besättningen tittade snopet på vad som hände. När hon hade kommit upp till toppen började hon svänga sig runt masten och slå bläckfisken med hela sin kropp och skadade den. Kaptenen sänkte livbåtarna åt besättningen. Viola fick inte följa med på livbåtarna som straff. När Rebecca såg att livbåtarna nästan var fulla hoppade hon på däck och gick på livbåten där hennes pappa fanns. När alla lämnade skeppet hade Viola blivit uppäten av bläckfisken.

Rebecca blev kapten på skeppet efter sin far. Hon levde lyckligt och hon dog när hennes stund var kommen och försvann bort på ett ljust och ljuvligt sätt som en havsbris.